Man behöver inte följa konventionerna jämt...

Skönt va? :)

Jakten på tiden (från 2006-02-24) och helghändelser

Momo är alltid aktuell. Jakten på tiden avtar aldrig. Även om jag försöker så finns den liksom med där i bakhuvudet. Bara en sån enkel sak som att byta buss vid Marklandsgatan. Ska jag ta den ena, andra eller tredje osv. Finns för- och nackdelar med alla. Mer eller mindre folk. Snabbare eller långsammare rutt. Hållplatsen ligger närmare eller längre från jobbet. Jag bestämde mig för att ta första bästa (inte så varmt ute) och bestämde mig för att den längre promenaden i solen skulle vara ett hälsosamt skäl för att inte vänta på de snabbare bussarna som stannar närmare. Och promenaden var självklart både uppfriskande och hälsosam men trots allt det och trots min inställning kunde inte tidspressen riktigt utplånas för när först 182:an och sen 84:an svischade förbi mig så stack trots allt till lite i tidspressarnerven - jag kunde ju ha varit på jobbet säkert 4-6 minuter tidigare! Inte för att jag hade gjort så mycket vettigare saker ändå. Så varför?? Känns det så och är så svårt att släppa?
Fast nej såå farligt är det inte men det är en reflektion värd att reflektera över :) Kontentan är - solen är underbar, promenera är skönt/hälsosamt och minuter är sällan värda att vrida och vända på.

-----

Idag är det måndag och helgen har fortlöpt enligt enligthet med tidens gång. Den är hejdlös.

Lördagen blev lite greja och lite slappa. Sen kom Ida lite innan de andra så att jag fick lite hjälp att greja några sista grejer (*greeeeejjaa..*) så nu ser det rätt hyffsat ut hemma faktiskt :) Så småningom kom folket och det blev väldigt stimmigt så jag lyckades inte just prata med så många men det blir ju tyvärr ofta så. Väl ute så blev det bara långt meningslöst köande till Tranquilo där de av och till sa att inga fler skulle släppas in så till slut gav vi upp och jag o Ida gick till Rockbaren istället eftersom Daniel mfl var där. Intressant. Och "faktiskt" trevligt. Men det är ju som jag alltid har sagt, det är ju dem man är med som gör utekvällen, inte stället. Via Harrys där det var helt dött men där jag och Ida trots det dansande en del så blev det hemgång till Surte, jag kände inte för att åka hem så jag hängde på. I huset blev det mer dans för min och Idas del men ärligt talat så tog det inte så lång stund förrän jag låg på soffan och sov. Snälla Ida la på mig en filt och jag sov så gott :) På söndagen blev det skön (när väl baksmällan började släppa efter lite mer sömn) slappardag i deras nya stora soffa, så göttigt! Och lite OS, repriser och kebabpizza gjorde det till en perfekt bakissöndag. Blev kvar i soffan ändå fram till halv nio då J kom och skjutsade hem mig. En kram fick han/jag. Sen gick jag in och städade efter festen. Vid tie ringde han åsså blev det surr tills vi somna som vanligt. Inte konstigt jag är så stel i nacken nuförtiden. Behöver massage!

Så kan vi konkludera det hela - jag behöver massage.

Helst eller inte?

Det jag helst av allt vill just nu är att vara ensam. Att slippa vara ensam vill jag ännu hellre. Går inte ihop. Sliter.

Har för övrigt noll koll på J. Gör mig konfys. Som så mycket annat.

Sims verkar ha blivit lite av en last igen.

Maktlöshet i olika former

Igår var en effektiv och produktiv dag här på jobbet, var här redan 10 över åtta, vilket innebar att jag fick gå upp vääldigt tidigt men det gick bra (för en gångs skull). Idag har jag en känsla av att det inte kommer att gå fullt lika bra. Kan dels bero på att jag inte lyckades komma upp i lika god tid, dels på att jag har lite ont i halsen, dels på att vädret är otroligt trist och uttröttande men framför allt för att vår största leverantör åter kom med uppdateringar som innebär ytterligare förseningar. Igår hade jag väl åtminstone hoppet om att en del av varorna skulle gå något så när i tid. Idag grusades det alltså igen igen. Så väldigt tröttsamt och känslan av maktlöshet infinner sig snabbt. Det hjälper ju inte om jag skriker. Eller om någon annan gör det. Det är så oerhört frustrerande. Försöker så klart släppa det och tänka att det inte är hela världen, jag jobbar trots allt i en ytlig värld där inget egentligen gör någon större inverkan på världens gång, det är ju inte så att det hänger liv på spel. Men samtidigt så är det min och mina kollegors värld. Vår värld. Vår värld är beroende av att dessa varor kommer hem i tid. I vår värld kommer att påverkas starkt negativt av detta. Det kommer att skapa problem på flera nivåer. Så är det, så är den krassa verkligheten. Samtidigt så vet jag självklart att även om det skulle dras till sin spets och vi skulle sluta med det vi gör så finns det annat. Självklart är det så.

Varför har jag fått för mig att skriva i kortmeningsform? Blir inget flyt i det. Har antagligen i nåt läge fått för mig att det ska skapa någon slags känsla som jag ansåg passade då och har nu svårt att ta mig ur det. Får hitta på nåt annat. Hela grejen med det här [bloggandet] är egentligen att jag ska öva på att skriva för en imaginär läsare så att jag anstränger mig lite mer än jag skulle gjort i vanliga fall. Övning ger färdighet hoppas jag på. Öva öva öva nöta nöta nöta. Fast vad det egentligen är jag ska lära mig har jag inte riktigt kommit fram till. Kanske helt enkelt bara att själv bli nöjd med min egen form. Hitta ett sätt jag känner mig tillräckligt tillfreds med. Det är viktigt men ack så svårt. Jag kommer aldrig kunna skriva på ett sånt sätt som kina kära syster. Hennes texter berör på ett sätt som ingen annans. Hennes form känns alltid rätt och hon lyckas alltid uttrycka sig så att man förstår och känner. Men det är heller inte meningen. Jag måste bara som sagt hitta min stil, en form för mig, som får mig att känna att det som skrivits har skrivits bra.

Nästa steg eller kanske ett paralellt uppdrag som jag jag gett mig själv är att försöka öva på att lyssna. I första hand på andra men även mig själv. Har insett att det ena nog inte görs utan det andra. Ur rädslan för att faktiskt lyssna på mig själv kommer bubblet (det aldrig sinande bubblet) och det hindrar mig ofta från att lyssna på andra. Jag har bara kommit en liten liten bit på vägen och redan har jag känt av hur ont det kan göra. Hur svårt det kan vara. Ibland börjar jag tvivla på om det verkligen är nödvändigt. Måste jag, måste man? Varför känna efter till den grad att det bara gör ont i stället för att bara lalla omkring och känna sig fånigt lycklig? Fast jag inser att det nog inte är så enkelt. Nog nog nog vä väl kanske... alla dessa ord som sticks in omedvetet, undermedvetet... när jag läser tillbaka skapar dessa ord känslan av att jag inte litar på mig själv. Jag vill ta bort dem men vågar inte riktigt. Kan inte riktigt stå upp för det jag skrivit. Inte rakt upp och ner utan att litet ord som skapar "valfrihet", valfrihet att dra sig ur, att ändra sig. Skapar en slags falska känsla av trygghet. Som inte ens jag själv tror på. Även i skrivandet lyser det alltså igenom.

Slutligen skapar jantelagen känslan av att allt detta redan i sig är självupptagenhet, rent ut sagt patetiskt - inte ska man tänka så mycket på sig själv!
Men det verkar ju inte bättre än att det är det jag faktiskt gör. Så ja. Skit i det.

Dagens tips till mig själv: Boka tid hos osteopaten!

Dra inte in mig snälla..

Vänner. Kära vänner. Dra inte in mig i era konflikter. Jag varken vill eller är en del av dem. Vill kunna umgås med alla utan att alla umgås med alla. Fast det kanske är svagt? Kanske är dumt att försöka förbli neutral? Men dessa utspel gör mig riktigt irriterad. Get over it! Det jag framför allt inte gillar är när jag själv förlorar kontrollen antar jag. Helt plötsligt ska andra människor bestämma hur jag "måste" bete mig. Bestämma vilka jag ska bjuda på en fest som jag egentligen inte håller i. Eller gör jag? Jag känner bara för att fly. Fly ansvar. Inatt låg jag och formulerade ett utrop för mig själv. Ett utrop som inte kommer bli skickat. Orkar inte bry mig tillräckligt. Är väl dessutom rädd för att faktiskt hamna på ena eller andra sidan. Eller kanske på en helt egen.

Dagens musiktips är Modest Mouse och för det tackar vi Fredrik.

"-Tack Fredrik. "

Försöker

Försöker få mig själv att tycka att det är okej att sitta inne. Trots att solen tväskiner ute. För om jag väljer att sitta inne så ska jag ju tycka att det är okej, allt annat är ju ondödigt. Det här nedärvt dåligt samvetet för att inte alltid göra det "man ska" är ständigt närvarande. Jag fick mig en tankeställare om det på förfesten igår. En kille som berättade att det tydligen finns statistik på att japaner inte drabbas lika mycket av tobaks-relaterade sjukdomar och att det skulle bero på att till skillnad från oss västerlänningar så väljer de att njuta av sin tobak medan vi allt som oftast röker med dåligt samvete och vetskapen om att vi inte borde osv. Klart vi mår sämre. Tankens kraft.

Nu har jag testat min soltid. Så här till tre ungefär lyser solen in i mitt vardagsrum. Eftersom soffan står framför det stora fönstret så var det helt underbart varmt och gött att bara ligga där och njuta tills solen försvann bakom höghuset på andra sidan gatan. När sommaren kommer är den nog kvar ännu längre när solen går högre. Undrars just när den kommer på morgonen. Kanske vid 10 eller så. Ska försöka kolla det nån nykter helg när jag kommer upp i tid. Gillar verkligen min lägenhet så mycket, den e supernajs! ;) Men däremot är jag nog tyvärr lite för seg med att komma i ordning. Det blir bara små små steg i taget. Till exempel här om dagen när jag skulle skruva ihop det höga bordet och nästan i förväg kände mig duktig för att jag i tanken i princip redan var klar men sen när jag skulle börja så insåg jag ju att det är väldigt svårt att skruva ihop ett bord utan skruv... och var de är har jag ingen aning om. Så det blev inget med det. Däremot ännu en punkt på min "att-köpa-lista". Tanken är väl i alla fall att jag ska vara värdinna för en liten tjejförfest den 25 februari för att lägga lite press på mig själv att komma i ordning lite mer. Nästa IKEA-resa är därför inplanerad till den 24:e. Funderar på att köpa likadana små låga (bok)hyllor som Therese och David hade i hallen till mitt sovrum. Försöka hålla vardagsrummet relativt rent från dylikt och mysa in mig med läshörna i sovrummet istället tänkte jag. Det började ju med lampan jag skulle ha i hörnet där i sovrummet men eftersom sladden är för kort och kroken hänger fel så har jag inte kommit till med det - heller. Behöver nån händig och handlingskraftig människa som ser till att jag gör nåt. Tänkte väl kanske att Jim skulle hjälpa med detta men återigen blev vårt möte inställt (igår alltså). Tråkigt.


Ett stående tips är förresten Last.fm - grymt bra sajt!

Ett minst lika stående tips är att serien "Mutts" (Morrgan & Klös på svenska) - helt underbara! :)

Älskade syster

Syster har sagt åt mig att hålla den här uppdaterad så att hon inte missar viktiga (såna händer det ju massa av hela tiden, haha) händelser i mitt liv. Och kanske. Vi får väl se. Nu ska jag gå ut i det fantastiska vädret (eller ja totalt sett är det väl inte så ball med all is o dylikt men själva solen är ju iaf helt underbar) och ta en promenad till Silvan för att se om de har lite krokar o dylikt jag kan investera i.