Momo är alltid aktuell. Jakten på tiden avtar aldrig. Även om jag försöker så finns den liksom med där i bakhuvudet. Bara en sån enkel sak som att byta buss vid Marklandsgatan. Ska jag ta den ena, andra eller tredje osv. Finns för- och nackdelar med alla. Mer eller mindre folk. Snabbare eller långsammare rutt. Hållplatsen ligger närmare eller längre från jobbet. Jag bestämde mig för att ta första bästa (inte så varmt ute) och bestämde mig för att den längre promenaden i solen skulle vara ett hälsosamt skäl för att inte vänta på de snabbare bussarna som stannar närmare. Och promenaden var självklart både uppfriskande och hälsosam men trots allt det och trots min inställning kunde inte tidspressen riktigt utplånas för när först 182:an och sen 84:an svischade förbi mig så stack trots allt till lite i tidspressarnerven - jag kunde ju ha varit på jobbet säkert 4-6 minuter tidigare! Inte för att jag hade gjort så mycket vettigare saker ändå. Så varför?? Känns det så och är så svårt att släppa?
Fast nej såå farligt är det inte men det är en reflektion värd att reflektera över :) Kontentan är - solen är underbar, promenera är skönt/hälsosamt och minuter är sällan värda att vrida och vända på.
-----
Idag är det måndag och helgen har fortlöpt enligt enligthet med tidens gång. Den är hejdlös.
Lördagen blev lite greja och lite slappa. Sen kom Ida lite innan de andra så att jag fick lite hjälp att greja några sista grejer (*greeeeejjaa..*) så nu ser det rätt hyffsat ut hemma faktiskt :) Så småningom kom folket och det blev väldigt stimmigt så jag lyckades inte just prata med så många men det blir ju tyvärr ofta så. Väl ute så blev det bara långt meningslöst köande till Tranquilo där de av och till sa att inga fler skulle släppas in så till slut gav vi upp och jag o Ida gick till Rockbaren istället eftersom Daniel mfl var där. Intressant. Och "faktiskt" trevligt. Men det är ju som jag alltid har sagt, det är ju dem man är med som gör utekvällen, inte stället. Via Harrys där det var helt dött men där jag och Ida trots det dansande en del så blev det hemgång till Surte, jag kände inte för att åka hem så jag hängde på. I huset blev det mer dans för min och Idas del men ärligt talat så tog det inte så lång stund förrän jag låg på soffan och sov. Snälla Ida la på mig en filt och jag sov så gott :) På söndagen blev det skön (när väl baksmällan började släppa efter lite mer sömn) slappardag i deras nya stora soffa, så göttigt! Och lite OS, repriser och kebabpizza gjorde det till en perfekt bakissöndag. Blev kvar i soffan ändå fram till halv nio då J kom och skjutsade hem mig. En kram fick han/jag. Sen gick jag in och städade efter festen. Vid tie ringde han åsså blev det surr tills vi somna som vanligt. Inte konstigt jag är så stel i nacken nuförtiden. Behöver massage!
Så kan vi konkludera det hela - jag behöver massage.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar