Hemlängtan och magont

Sista dagarna innan semestern var jobbet tokjobbigt, stressigt och jag längtade oerhört efter min semester. Och visst var det jätteskönt att gå på semester, bara vara, vara ledig. Men kvar i stan ska man ju inte vara. Bort ska man ju. Och visst såg jag fram emot det. Och visst har jag haft några sköna dagar både på Öland och i Stockholm men oj så mycket mer hemlängtan jag haft än nånsin. Är inte likt mig. Förstår inte riktigt. Kanske är det Jim. Så klart är det mycket Jim. Men inte bara. Det är nåt. Någon slags osäkerhet skulle jag tro. Ensamhet. Visst men inte bara. Förstår inte riktigt vad som spökar i mig. Vet bara att jag längtar hem. Får ont i magen av det. Och nu blev det som det blev när jag åkte från Sthlm, inte till far utan till mor. Alltid är det någon man gör besviken. Alltid är något jag ska ha beslutsångest över. Så fort jag är i obalans och inte mår riktigt som jag ska så får jag fruktansvärd beslutsångest. Det är så det visar sig. Och det är så fantastikst jobbigt. Allt känns fel. Alla beslut blir stora som hus och inget känns nånsin riktigt rätt vad jag än gör. Och det är tungt. Usch hatar att må så här. Men det som känns betryggande är att jag ju vet att det går över. Det går alltid över.